När skeppet sjunker..

”När skeppet sjunker är min huvuduppgift att rädda sjömännen, inte skeppet”. Orden är statsminister Fredrik Reinfeldt.

Liknelsen om sjunkande skepp kan dock användas på fler sätt. Man kan med fog fråga sig om Reinfeldt gjort så mycket för sjömannen över huvudtaget. Insatserna för jobben är helt otillräckliga. Regeringens egna experter i det finanspolitiska rådet och konjunkturinstitutet är i det fallet eniga med den socialdemokratiska oppositionen.

Som kapten för den svenska skutan har Reinfeldt heller inte ordnat kön så att det är ”kvinnor och barn” som först fått tillträde till livbåtarna. Den ekonomiska krisen i Sverige bärs i första hand av de människor som har det sämst ställt.

Landets höginkomsttagare får stora skattesänkningar när kön till socialkontorens biståndshandläggare blir allt längre. Nu genomförs skattesänkningen till och med på lånade pengar.

De två hundra rikaste svenskarna har fått en miljon kronor i sänkt skatt eller mer per person när förmögenhetsskatten avskaffats, samtidigt som metallarbetare tvingas till sänkta löner för att om möjligt undkomma den havererade a-kassan.

Ett samhälle som fördelar resurserna och bördorna så orättvis blir ett svagare och kallare samhälle som i slutändan drabbar alla medborgare. Reinfeldt borde lära av andra sjökaptener med en annan syn på människan och vilka som bör gå först ner i livbåtarna.

En som borde ha sagt det åt honom lämnar regeringen idag. Lars Leijonborg har som partiordförande och sedan statsråd missat många viktiga delar i det socialliberala arv han borde förvaltat bättre. Leijonborg vill gärna bli ihågkommen för att han fick slutföra Sveriges ansträngningar med att få forskningsanläggningen ESS till Sverige. Risken är desto större att det kommer att bli försämringarna av de svenska trygghetssystemen och sveket mot inkomsttryggheten som blir det bestående intrycket.