fredag 28 maj 2010

Sverige halkar efter och Reinfeldt är ansvarig

Sverige når inte schlagerfinalen och missade fotbolls VM i Sydafrika. Det får stora rubriker i kvällspressen. När Sverige misslyckas med jobben och halkar efter andra Europeiska länder går det förbi med tystnad.

Den borgerliga regeringen gick till val på jobb och minskat utanförskap. I verkligheten blev det tvärtom. Fler är utan jobb och utanförskapet har ökat ordentligt. Även i jämförelse med andra länder har vi halkat efter. När Reinfeldt och Borg tog över 2006 var arbetslösheten i Sverige betydligt lägre än i EUs genomsnitt. Nu ligger vi på samma nivå. Den svenska arbetslösheten var då lägre än den i Tyskland, Belgien och Finland. Idag är den högre i Sverige. (Källa Eurostat)

Regeringen lever gott på att den inte granskas. Finanskrisen får förklara alla misslyckanden. Eller så skapas ungdomsarbetslösheten av en synvilla, ett häpnadsväckande uttalande. Av någon outgrundlig anledning ska Sverige nuförtiden jämföras med Grekland. Genom att sätta ribban så lågt att nästan vem som helst kan komma över har borgerligheten byggt bilden av en framgångsrik politik. Men en europeisk jämförelse visar att det är regeringens egen politik som misslyckats, som lett till högre arbetslöshet i Sverige, större utanförskap i Sverige, ökade klyftor i Sverige. Och ska vi bli ett land med en bättre utveckling måste vi byta färdriktning, byta politik och byta regering.

Idag läser jag Peter Andersson, S-buzz, Ulrika Falk

tisdag 25 maj 2010

Arbetslösheten stiger

Arbetslösheten fortsätter att stiga. SCBs dagsfärska siffra är 9.8 procent och 80 000 fler utan jobb det senaste året. Därmed står det klart att regeringen misslyckas med sin viktigaste fråga. Raserade trygghetssystem och orättvisa skattesänkningar gav inte fler jobb – tvärtom.

Därför är det dags för en kursändring i den ekonomiska politiken. Fler jobb måste sättas främst, före sänkta skatter. Det behövs investeringar i bostadsbyggande och infrastruktur, i kunskap och forskning. Det behövs investeringar i välfärdsjobben och i trygghetssystem. Och det behövs investeringar i en ny arbetsmarknadspolitik. Allt detta finns det konkreta och finansierade förslag om i socialdemokraternas och de båda andra rödgröna partiernas skuggbudget.

Regeringen fortsätter dock på den inslagna vägen. När överskotten de ärvde tagit slut fortsätter man sänka skatterna men lånar nu ihop pengarna. Det är de arbetslösas fel att det inte finns jobb och sänkta löner är melodin för dagen. En farlig utveckling visade inte minst Konjunkturinstitutet före årets lönerörelse.

Mer om jobbmisslyckadet finns i AB. Läser även Alliansfritt om ungdomsjobb och Marika som drar ner byxorna ordentligt och välfärtjänst på Illja Batjan.

måndag 17 maj 2010

SD aldrig vågmästare

Frågan om hur Sverigedemokraterna ska hanteras i politiska församlingar där partiet får platser i tycks närmast överintressera medierna. Även lokalt hävdas att det är en fråga som kräver svar. För mig som socialdemokrat är det inte så svårt. Vi samarbetare inte med högerpartierna i fullmäktige idag, varför skulle det vara annorlunda med ett ännu mer extremt högerparti? Att beskriva Sverigedemokraterna som potentiella ”vågmästare” är märkligt. En röst på Sverigedemokraterna kan bara stärka högersidan i politiken. Med socialdemokraterna får de inget inflytande.

fredag 7 maj 2010

Ett val där alla förlorade

För något år sedan hade jag lite tid över innan ett möte i parlamentet i London. En promenad i kvarteren runt Westminster ledde mig till Cowley Street och Liberaldemokraternas kontor. Från den extremt oansenliga partihögkvarteret kan nu en av valets alla förlorare, LibDems partiledare Nick Clegg avgöra vem som får bilda regering. Trots att den förväntade Clegg-effekten uteblev har partiet något av en vågmästarroll.

Även de övriga två partiledarena Cameron och Brown lär vara missnöjda. Cameron har inte mandaten nog för att bilda sin majoritets regering och Browns förlust av 100-talet mandat svider rejält. Ännu värre blir det om han dessutom måste lämna nr 10. Om det blir så avgörs inte minst av Nick Clegg.

Frågan är dock om inte alla britter är de allra största förlorarna. Med stora underskott och hög arbetslöshet i spåren av den finanskris som slog mycket hårt i London, krävs en stark regering. Det skulle inte förvåna om det snart är dags för britterna att gå till valurnorna igen. Hur än regeringen ser ut kan den så svårt att överleva de 4-5 år som brittiska regeringar brukar bestå.

Mer om valet kan man läsa i DN, DN2, SvD, Svd2, Aftonbladet och Expressen